Det här är en sida med bara negativ kritik. Jag sågar allt som kommer i min väg - konst, konstnärskap, institutioner, kritiker. Min övertygelse är att det alltid, hur himla lovvärt det än är, går att finna något dåligt med ett konstverk. Och att det är just det som är min uppgift.

Läs mer

Den här bloggen kan också läsas som en fortsättning på min förra, Rosa Berger.

2010-10-03

En affirmativ mobb


Jag vet att jag inte är ensam om att ha tröttnat på bekräftande konstkritik. En märklig konsensus verkar råda i konstvärlden om denna konstvärldens överdrivna konsensus. Samtidigt en märklig oförmåga att bryta den.

Nils Forsberg, konstkritiker i Expressen, får av en journalist på samma tidning frågan varför det finns så få bloggar om konst.

– Troligen för att konstvärlden är så överens om tillståndet och samtidskonsten, svarar han. Då behövs inga bloggar som bekräftar detta.

Det är ett motsägelsefullt uttalande från en konstbloggare, men ändå typiskt. Detsamma gäller nämligen för konstkritiken som helhet. Den är så inriktad på konsensus att den blivit överflödig. Bakom ligger en obeveklig logik:

När konstkritik inte har något med omdöme att göra, när kriteriet på god konst är vad konstvärldens institutioner lyckas komma överens om, finns inget utrymme för enskilda invändningar. Det är visserligen möjligt att avvika, men bäst att låta bli så länge man inte är tongivande. För ju mer man avviker desto mer kommer man att marginaliseras. Det är detta som tvingar enskilda kritiker att rätta in sig i ledet. Och det är detta som gör konstvärlden till en mobb, en affirmativ mobb.

Man kan invända att ovanstående kriterium säkerligen gällde även under den gamla goda estetiska eran, att det nu endast har uppdagats hur det hela tiden förhållit sig. Och till viss del kan jag gå med på det argumentet. Hur stora skillnaderna i synsätt än verkade i den historiska stridens hetta sitter vi i alla fall med en enhetlig kanon efteråt. Men estetiken genererade ändå en viss dynamik. Föreställningen om den enskilda sinneserfarenhetens avgörande betydelse fick kritikerna att åtminstone försöka låta som om de gick sina egna vägar. Vilket ledde till en del uppfriskande meningsutbyten.

Nå, det var längesen. I Sverige ägde det senaste uppfriskande meningsutbytet rum 1987. Då kastades traditionsenligt den gamla konstsynen över ända av en ny radikal uppfattning. Denna gång handlade det om ett generellt ifrågasättande, om att hela estetiken bara var en social konstruktion, i princip inte bättre än en bluff. Resultatet blev dock mindre radikalt - tillsammans med det estetiska betraktelsesättet försvann också grundvalen för det enskilda omdömet. Och när den estetiska konsten var utmönstrad uppstod det vi har idag - en kritik som saknar skarpa vapen inom det egna paradigmet.

Men, nu är det slut med det. Jag har letat fram ett gammalt hederligt verktyg, måhända en aning trubbigt efter att ha legat bortglömt och rostat i åratal, men likväl ännu fullt funktionsdugligt: Sågen. Här ska sågas. Inte bara grenen vi sitter på, hela jävla trädet ska nog gå att få ner med lite ansträngning. Meningen med den här bloggen är att den bara ska innehålla negativ kritik. Jag ska såga efter förmåga - konst, konstnärskap, institutioner, kritiker, allt som kommer i min väg. Och jag struntar i om jag har fel, om jag är orättvis eller pinsam. Min övertygelse är att det alltid, hur himla lovvärt det än är, går att finna något dåligt med ett konstverk. Och att det är just det som är kritikerns uppgift.

Inga kommentarer: