En vän påminde mig nu i skymningen om ytterligare en egendomlig omständighet i den recension av Frans Josef Petersson som jag tog upp i mitt förra inlägg. Och eftersom jag för tillfället inte har något annat att sätta tänderna i, kan jag lika gärna fortsätta såga i samma gren. Till slut kanske någonting lossnar. (Hoppas bara inte tänderna.)
Det handlar om den där "avgrunden mellan representation och verklighet". Hur märkligt är det inte, påpekade vännen, att den dag som idag är läsa sådana ord! Världen har tydligen vridit sig 180 grader de senaste två decennierna. Här har vi en kritiker som klandrar en konstnär för att han inte inser skillnaden mellan representation och verklighet. I början på 90-talet hade ett sådant uttalande väckt allmänt löje på vilken kulturredaktion som helst. På den tiden kunde nämligen ingen anständig konstkritiker urskilja något sådant som en "verklighet". Allt var representation.
Hur kan ett så stolt paradigmskifte som postmodernismen degenerera till sin raka motsats på bara 20 år? Är denna kovändning osynlig, är den tvärt om fullständigt uppenbar och oomtvistad, eller hur kan det komma sig att ingen kommer på tanken att uppmärksamma den? Sover Lars O Eriksson?
Frans Josefs aningen otippade formulering beror säkert delvis på att artikeln är skriven i affekt. Han gillade inte utställningen och försökte dänga till den med allt han för tillfället förmådde komma på. Men jag kan inte låta bli att se ett tecken.
I längden är det oerhört krävande, både för en själv och för omgivningen, att försvara en filosofisk ytterlighetsposition som epistemologisk relativism. När motsägelser och ensidighet blir besvärande brukar den dialektiska pendeln obönhörligt svänga tillbaka. Det handlar om en reträtt från en överdrivet framflyttad synvinkel, men kanske kan man också tala om meningsbildandets behov av kontrast. Utan kontraster i en bild framträder ingenting, allt blir exempelvis svart. Och om till exempel "allt" är att räkna som representation, om det inte finns ett kontrasterande verklighetsbegrepp, förlorar båda begreppen med tiden både sin beskrivande funktion och sin retoriska användbarhet.
Det är antagligen det som Frans Josef till slut upptäckt. Men istället för att ta strid mot den förhärskande ordningen ger han sig på en enskild konstnär i mängden. Han har visst inte helt hunnit vända sig efter hästen. Snarare ser det ut som om han försöker rida den postmodernistiska käpphästen baklänges.
2 kommentarer:
Lustigt, jag gjorde samma reflektion idag när jag försjunken i en 90-talsklassiker, Tankar om fotografi, smakade på prosan i texter av Abigail Solomon-Godeau, John Tagg, Victor Burgin, Allan Sekula m.fl. Ständigt närvarande var detta ord representation. När hörde vi "representationens politik" senast? Jag var tvungen att googla på ordet och läsa lite här och var för att begripa vad det betydde - jag kunde inte dra mig till minnes som du eftersom jag i början av 90-talet inte ägnade jag mig åt samtidskonst utan istället sekelskiftets måleri.
Oj, jag har fått en kommentar. Förlåt Anna, jag har inte kopplat ihop bloggen med min mail, trodde inte att den hade startat på riktigt ännu. Men vi har ju fortsatt diskussionen i ditt forum.
Representation - är det inte vad avdragsgill bestickning kallades på 80-talet?
Skicka en kommentar