Ingen regel utan undantag. Allt är inte fadd bekräftelse. Någon enstaka gång glimmar det till av kallt stål i den kritiska natten. Till exempel i den här recensionen från i somras. Frans Josef Petersson går till frontalangrepp mot en erkänd samtidskonstnär, Juan-Pedro Fabra Guemberena.
Tågan finns där. Det är bara något led i slutledningen som saknas. Först kommer en beskrivning av verket. Sen följer själva den kritiska analysen: "Men han verkar inte inse skillnaden mellan att parafrasera ett konsthistoriskt idiom och att postproducera ett dokument av en avrättning eller för den delen en pornografisk bild. Han agerar som om avgrunden mellan representation och verklighet var en fråga om estetisk preferens". Analysen leder sedan direkt fram till den dräpande konklusionen: "En moralisk kollaps och ett smärtsamt konstnärligt nederlag".
Nu såg jag aldrig utställningen. Och kanske hade jag gått därifrån med samma känsla av indignation. Men avgrunden mellan representation och verklighet löper genom varje kulturell yttring. I den här recensionen vet jag till exempel inte exakt vad som är vad. Jag kan inte avgöra om det är utställningen som är förkastlig eller om Frans Josef helt sonika har satt sin representation av utställningen på den verkliga utställningens plats. Att det är sin egen tolkning han moraliserar över.
Det är visserligen möjligt att Juan-Pedro inte inser skillnaden mellan parafras och postproduktion. Det är också möjligt att detta i så fall gör utställningen dålig. Men det kan också vara så att Juan-Pedro inser skillnaden men medvetet väljer att röra till det. Eller att han inte inser skillnaden, att han är totalt moraliskt desorienterad, men ändå har gjort ett starkt och obehagligt verk.
Sådana saker kan man aldrig riktigt veta. Men en konstkritiker bör ändå ha i bakhuvudet att en konstnär gärna hittar på. Att allt konstnären gör har en tendens att falla under kategorin representation alternativt fiktion. Vartenda dugg kan vara förställning, bluff och spektakel med dolt, dubbelt eller ironiskt syfte. Eller – ren och skärande verklighet.
Sammantaget är recensionen ett klockrent exempel på hur moraliska kriterier sopat undan de estetiska från konstscenen. Recensenten utgår från att det finns ett omedelbart och okomplicerat samband mellan god moral och god konst. Till och med framställs den eventuella förekomsten av estetiska preferenser i det konstnärliga skapande som omoralisk i sig. Nog för att estetiserat våld kan vara obehagligt, men "avgrunden mellan representation och verklighet" – är inte det exakt vad estetiken fördjupat sig i sedan Kants dagar?
Fast kanske har jag missuppfattat alltihop. Kanske finns det en logisk konsistens i resonemanget som går mig förbi. Som otvetydigt visar varför utställningen är ett nederlag. Men då är det ändå något som inte är riktigt som det ska. Jag är en förhållandevis insatt läsare, låt säga att jag tillhör den mest insatta promillen av aftonbladets läsare. Dessutom har jag ansträngt mig ovanligt mycket även för den insatta promillen för att förstå vad som är dåligt med Juan-Pedros utställning. Om jag då ändå har missuppfattat alltihop - vad har då inte alla de andra tusendelarna gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar