Det här är en sida med bara negativ kritik. Jag sågar allt som kommer i min väg - konst, konstnärskap, institutioner, kritiker. Min övertygelse är att det alltid, hur himla lovvärt det än är, går att finna något dåligt med ett konstverk. Och att det är just det som är min uppgift.

Läs mer

Den här bloggen kan också läsas som en fortsättning på min förra, Rosa Berger.

2010-10-29

LIAR, Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson

Det finns en kvalitet i konsten som framträder enbart i det sociala spelet. Den kallas "buzz" och består av rykten som börjar surra bland "insatta". Alla som vill hänga med gör ju allt för att hänga med och då gäller det också att hänga med. Det är en sorts magi, ingen behöver egentligen se, ingen behöver förstå vad det handlar om, men den där "buzzen" gör att alla glatt läser in något spännande och nytt i det som det för tillfället talas om. Det blir en självuppfyllande profetia. För en kritiker måste det vara regel nummer ett att aldrig ryckas med av sådana rykten.




Se på målningen. Behöver jag säga mer? Det här är dåligt måleri, det kan knappast undgå någon. Konstiga människor i konstiga ställningar i skrikiga färger. Frågan är varför det plötsligt talas om att det är "hett"? Kan det vara så att alla fattar direkt att det ska vara dåligt och att det är det som är coolt? Kolla, hon driver med omoget, självupptaget, psykologiserande amatörmåleri! Hon är en "LIAR"!? Nej, så är det nog inte...

2010-10-13

Dikotomiernas återkomst



En vän påminde mig nu i skymningen om ytterligare en egendomlig omständighet i den recension av Frans Josef Petersson som jag tog upp i mitt förra inlägg. Och eftersom jag för tillfället inte har något annat att sätta tänderna i, kan jag lika gärna fortsätta såga i samma gren. Till slut kanske någonting lossnar. (Hoppas bara inte tänderna.)

Det handlar om den där "avgrunden mellan representation och verklighet". Hur märkligt är det inte, påpekade vännen, att den dag som idag är läsa sådana ord! Världen har tydligen vridit sig 180 grader de senaste två decennierna. Här har vi en kritiker som klandrar en konstnär för att han inte inser skillnaden mellan representation och verklighet. I början på 90-talet hade ett sådant uttalande väckt allmänt löje på vilken kulturredaktion som helst. På den tiden kunde nämligen ingen anständig konstkritiker urskilja något sådant som en "verklighet". Allt var representation.

Hur kan ett så stolt paradigmskifte som postmodernismen degenerera till sin raka motsats på bara 20 år? Är denna kovändning osynlig, är den tvärt om fullständigt uppenbar och oomtvistad, eller hur kan det komma sig att ingen kommer på tanken att uppmärksamma den? Sover Lars O Eriksson?

Frans Josefs aningen otippade formulering beror säkert delvis på att artikeln är skriven i affekt. Han gillade inte utställningen och försökte dänga till den med allt han för tillfället förmådde komma på. Men jag kan inte låta bli att se ett tecken.

I längden är det oerhört krävande, både för en själv och för omgivningen, att försvara en filosofisk ytterlighetsposition som epistemologisk relativism. När motsägelser och ensidighet blir besvärande brukar den dialektiska pendeln obönhörligt svänga tillbaka. Det handlar om en reträtt från en överdrivet framflyttad synvinkel, men kanske kan man också tala om meningsbildandets behov av kontrast. Utan kontraster i en bild framträder ingenting, allt blir exempelvis svart. Och om till exempel "allt" är att räkna som representation, om det inte finns ett kontrasterande verklighetsbegrepp, förlorar båda begreppen med tiden både sin beskrivande funktion och sin retoriska användbarhet.

Det är antagligen det som Frans Josef till slut upptäckt. Men istället för att ta strid mot den förhärskande ordningen ger han sig på en enskild konstnär i mängden. Han har visst inte helt hunnit vända sig efter hästen. Snarare ser det ut som om han försöker rida den postmodernistiska käpphästen baklänges.

2010-10-04

En fråga om estetisk preferens



Ingen regel utan undantag. Allt är inte fadd bekräftelse. Någon enstaka gång glimmar det till av kallt stål i den kritiska natten. Till exempel i den här recensionen från i somras. Frans Josef Petersson går till frontalangrepp mot en erkänd samtidskonstnär, Juan-Pedro Fabra Guemberena.

Tågan finns där. Det är bara något led i slutledningen som saknas. Först kommer en beskrivning av verket. Sen följer själva den kritiska analysen: "Men han verkar inte inse skillnaden mellan att parafrasera ett konsthistoriskt idiom och att postproducera ett dokument av en avrättning eller för den delen en pornografisk bild. Han agerar som om avgrunden mellan representation och verklighet var en fråga om estetisk preferens". Analysen leder sedan direkt fram till den dräpande konklusionen: "En moralisk kollaps och ett smärtsamt konstnärligt nederlag".

Nu såg jag aldrig utställningen. Och kanske hade jag gått därifrån med samma känsla av indignation. Men avgrunden mellan representation och verklighet löper genom varje kulturell yttring. I den här recensionen vet jag till exempel inte exakt vad som är vad. Jag kan inte avgöra om det är utställningen som är förkastlig eller om Frans Josef helt sonika har satt sin representation av utställningen på den verkliga utställningens plats. Att det är sin egen tolkning han moraliserar över.

Det är visserligen möjligt att Juan-Pedro inte inser skillnaden mellan parafras och postproduktion. Det är också möjligt att detta i så fall gör utställningen dålig. Men det kan också vara så att Juan-Pedro inser skillnaden men medvetet väljer att röra till det. Eller att han inte inser skillnaden, att han är totalt moraliskt desorienterad, men ändå har gjort ett starkt och obehagligt verk.

Sådana saker kan man aldrig riktigt veta. Men en konstkritiker bör ändå ha i bakhuvudet att en konstnär gärna hittar på. Att allt konstnären gör har en tendens att falla under kategorin representation alternativt fiktion. Vartenda dugg kan vara förställning, bluff och spektakel med dolt, dubbelt eller ironiskt syfte. Eller – ren och skärande verklighet.

Sammantaget är recensionen ett klockrent exempel på hur moraliska kriterier sopat undan de estetiska från konstscenen. Recensenten utgår från att det finns ett omedelbart och okomplicerat samband mellan god moral och god konst. Till och med framställs den eventuella förekomsten av estetiska preferenser i det konstnärliga skapande som omoralisk i sig. Nog för att estetiserat våld kan vara obehagligt, men "avgrunden mellan representation och verklighet" – är inte det exakt vad estetiken fördjupat sig i sedan Kants dagar?

Fast kanske har jag missuppfattat alltihop. Kanske finns det en logisk konsistens i resonemanget som går mig förbi. Som otvetydigt visar varför utställningen är ett nederlag. Men då är det ändå något som inte är riktigt som det ska. Jag är en förhållandevis insatt läsare, låt säga att jag tillhör den mest insatta promillen av aftonbladets läsare. Dessutom har jag ansträngt mig ovanligt mycket även för den insatta promillen för att förstå vad som är dåligt med Juan-Pedros utställning. Om jag då ändå har missuppfattat alltihop - vad har då inte alla de andra tusendelarna gjort?

2010-10-03

En affirmativ mobb


Jag vet att jag inte är ensam om att ha tröttnat på bekräftande konstkritik. En märklig konsensus verkar råda i konstvärlden om denna konstvärldens överdrivna konsensus. Samtidigt en märklig oförmåga att bryta den.

Nils Forsberg, konstkritiker i Expressen, får av en journalist på samma tidning frågan varför det finns så få bloggar om konst.

– Troligen för att konstvärlden är så överens om tillståndet och samtidskonsten, svarar han. Då behövs inga bloggar som bekräftar detta.

Det är ett motsägelsefullt uttalande från en konstbloggare, men ändå typiskt. Detsamma gäller nämligen för konstkritiken som helhet. Den är så inriktad på konsensus att den blivit överflödig. Bakom ligger en obeveklig logik:

När konstkritik inte har något med omdöme att göra, när kriteriet på god konst är vad konstvärldens institutioner lyckas komma överens om, finns inget utrymme för enskilda invändningar. Det är visserligen möjligt att avvika, men bäst att låta bli så länge man inte är tongivande. För ju mer man avviker desto mer kommer man att marginaliseras. Det är detta som tvingar enskilda kritiker att rätta in sig i ledet. Och det är detta som gör konstvärlden till en mobb, en affirmativ mobb.

Man kan invända att ovanstående kriterium säkerligen gällde även under den gamla goda estetiska eran, att det nu endast har uppdagats hur det hela tiden förhållit sig. Och till viss del kan jag gå med på det argumentet. Hur stora skillnaderna i synsätt än verkade i den historiska stridens hetta sitter vi i alla fall med en enhetlig kanon efteråt. Men estetiken genererade ändå en viss dynamik. Föreställningen om den enskilda sinneserfarenhetens avgörande betydelse fick kritikerna att åtminstone försöka låta som om de gick sina egna vägar. Vilket ledde till en del uppfriskande meningsutbyten.

Nå, det var längesen. I Sverige ägde det senaste uppfriskande meningsutbytet rum 1987. Då kastades traditionsenligt den gamla konstsynen över ända av en ny radikal uppfattning. Denna gång handlade det om ett generellt ifrågasättande, om att hela estetiken bara var en social konstruktion, i princip inte bättre än en bluff. Resultatet blev dock mindre radikalt - tillsammans med det estetiska betraktelsesättet försvann också grundvalen för det enskilda omdömet. Och när den estetiska konsten var utmönstrad uppstod det vi har idag - en kritik som saknar skarpa vapen inom det egna paradigmet.

Men, nu är det slut med det. Jag har letat fram ett gammalt hederligt verktyg, måhända en aning trubbigt efter att ha legat bortglömt och rostat i åratal, men likväl ännu fullt funktionsdugligt: Sågen. Här ska sågas. Inte bara grenen vi sitter på, hela jävla trädet ska nog gå att få ner med lite ansträngning. Meningen med den här bloggen är att den bara ska innehålla negativ kritik. Jag ska såga efter förmåga - konst, konstnärskap, institutioner, kritiker, allt som kommer i min väg. Och jag struntar i om jag har fel, om jag är orättvis eller pinsam. Min övertygelse är att det alltid, hur himla lovvärt det än är, går att finna något dåligt med ett konstverk. Och att det är just det som är kritikerns uppgift.